Personliga berättelser

Dikt skriven av en fru till en av våra patienter:

Skamfylld barnlek

Maktlöshet och frustration
är min vardagliga situation
Att jämnt och ständigt bli bedragen
får mig att alltid ha ont i magen
Leken Gömma ringen har för mig plötsligt fått en ny innebörd
att man mitt i leken kan bli störd
Oftast är det han som gömmer
men ibland han glömmer
vart hans gömställe är
Då är jag genast där
Visar i triumf mitt fynd
fast jag vet att det egentligen är en dödssynd
Eller så är det jag som leken styr
Häller ut sista slatten vin i vasken, vilket han avskyr
Då har jag ju plötsligt makten över hans medicin
Han tycker jag är en elak jävel som häller ut hans brännvin
Trots att jag innerst inne vet att han är sjuk
och fast i ett missbruk
kan jag inte låta bli att retas lite grann
Det finns ju hjälp att få, han är ju egentligen inte denna tyrann! 

Jag gråter om natten, slickar mina djupa själsliga sår
På dagen jag inget visar hur jag egentligen mår
Jag måste vara stark inför alla andra
Bryter jag  ihop är det mig de kommer att klandra
Egentligen vill jag bara lämna, stänga dörren och gå
men vem ska då få honom att bättre må?

Jag inser att jag också på en sjukdom bär
som handlar om att leta, snoka, rota både här och där
Vill vara alla till lags och säger ja till allt och alla
trots att jag när som helst är på väg att falla
Hjärtklappning, sömnlösa nätter, tårdränkta kinder
Jag måste ta mig förbi alla kroppsliga hinder

Ett litet hopp har nu åter tänts i vårt lilla hus
Kanske kan vi sluta med vårt dumma bus
Inget gömmande mer
Jag bönar och ber
att det denna gång ska gå vägen
Jag hoppas att han nu är angelägen
att en gång för alla ta farväl av sin älskarinna
För även om det inte är en annan kvinna
han sviker oss med
blir tillvaron för oss lika sned
En dag i taget
så kanske vi kan slippa det vanliga bakslaget
Trots att jag har svårt att tro på hans ord
mässar jag gång på gång dessa kloka visdomsord:
"Ge mig sinnesro att acceptera det jag  inte kan förändra, 
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." 

Av: Helen Neumann 20 oktober 2014

 
 
Läs fler berättelser här:
 
Beatrice 46 år: ”Jag blev beroende av tabletter och alkohol”
 
Det hände mitt under fredagsmötet. Plötsligt började jag säga saker osammanhängande och sedan svartnade det för ögonen. Runt bordet satt min chef och företagets viktigaste kund. Jag vaknade upp i ambulansen och möttes av ett par himmelsblå ögon och en röst som sa att det skulle ordna sig. Ordna sig? Hur skulle det ordna sig, tänkte jag?
 
Läkarens förmaningar om att det inte var sunt att ena stunden äta lugnande och smärtstillande tabletter och nästa stund dricka hjälpte inte. Jag visste ju redan allt han sa men jag kunde inte låta bli. Efter skilsmässan så hade värken ökat i min kropp och för att orka med både den och stressen på jobb så blev tabletterna min räddare om dagarna och nätterna. Min chef hade visserligen sagt att han tyckte jag såg sliten ut men jag hade bara slagit bort det med att jag hade mycket att göra. Jag behövdes på jobb och nu när jag var själv så kunde jag lika gärna sitta en stund längre på kvällarna. Min dotter, som då var 25 år, bodde ändå mest hos sin pojkvän så vad skulle jag hemma och göra?
 
Helgerna var ofta ett helvete. Mina väninnor försökte få ut mig på krogen men jag stannade hellre hemma och satt framför TVn med ett glas vin. Eller ett glas vin? Det var snarare en eller två flaskor. Trots alkoholen, så kom ångesten innan jag gick och la mig, så ett par lugnande tabletter kväll och morgon var rutin. Så här snurrade det runt i ett par år innan kraschen vid fredagsmötet.
 
Nu låg jag i sjukhussängen och i rummet stod både min dotter och före detta man. De hade pratat med min chef och berättat att de var oroliga för mig – en oro som ökat då de sett mina tablettburkar, mitt drickande och beteende. Jag blev förstås förbannad och tyckte att de inte skulle lägga sig i. Dessutom hade de blandat in min chef – jag blev helt skogstokig.
 
Samtalet med min chef kändes inte direkt upplyftande. Hon ville att jag och min situation skulle utredas och att jag därefter skulle följa den rehabiliteringsplan som togs fram. Det kändes som om jag inte hade mycket val men trots protester från min sida, så fick det bli så. Det slutade med att jag befann mig på Nämndemansgårdens behandling. Eller slutade och slutade, det var här det började. Mitt nya liv. Det var här jag började förstå hur min uppväxt påverkat mig, hur min duktighet stressat mig, hur min dåliga självkänsla behövde stoppas undan av tabletter och alkohol. Jag var livrädd för att jag inte skulle kunna få ta mina smärtstillande tabletter mot smärtan och första tiden mådde jag allt annat än bra. Men personalen förstod och visste, så de lotsade mig igenom min smärta, ångest och oro in i lugn och sinnesro. Det är två år sedan nu. Smärtan är idag nästan helt borta och jag har klarat mig utan både tabletter och alkohol. Jag är fortfarande en uppskattad medarbetare av både chef och kollegor men jag har idag vett att arbeta lagom. Min relation till både min dotter och före detta man har förbättrats och jag kan se mitt eget värde. Jag är så oerhört tacksam i mitt tillfrisknande.
 
 
 
Josefin, 18 år: ”Vi anhöriga är lika drabbade som den beroende”

”Varje dag letade jag igenom huset efter sprit. Min pappa gömde flaskor överallt – i stövlar, bakom en bräda i garaget, under sätet i bilen och till och med i vattenbehållaren i toastolen. Varje flaska som jag hittade hällde jag ut i vasken md förhoppningen att han inte skulle kunna dricka. Men hur mycket jag än letade så fanns det alltid en ny gömma någonstans.

Jag älskade ju min pappa och kunde inte förstå varför han gjorde som han gjorde. Det spelade ingen roll hur mycket jag gjorde mig till eller vad jag gjorde – han fortsatte ändå. Att ta hem kompisar blev till slut uteslutet – jag skämdes för min pappa. En gång när jag kom hem med en klasskamrat så låg han naken och berusad på köksgolvet och sov. Jag stannade hemma resten av veckan och min mamma ringde till skolan och sa att jag hade maginfluensa.

Min mamma låtsades ofta som ingenting inför släktingar och vänner. När pappa blev för full på släktmiddagarna så skyllde hon på att han var överansträngd pga av jobbet.

Jag drog mig allt mer undan familjen och började skolka från skolan. När jag kom hem på dagarna så kände jag alltid en klump i magen när jag klev innanför dörren. Jag visste inte vad jag skulle möta helt enkelt.

För två år sedan dog min pappa av cancer i bukspottskörteln. Läkaren sa att det berodde på hans drickande. Jag minns att jag kände både en lättnad och stor sorg. Min mamma vände sig till socialen för att få hjälp med olika saker och via dem så fick jag möjlighet att åka iväg på en anhörigvecka på Nämndemansgården. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde där. Det var så befriande att förstå att beroende är en sjukdom och det inte var mitt fel. Jag förstod också att hela familjen blir sjuk och utvecklar olika beteenden. Allt kretsar kring den som dricker – det är helt sjukt. På Nämndemansgården fick jag träffa andra som växt upp under liknande omständigheter och vi kom så varandra nära.

Beroende är en hemsk sjukdom som drabbar alla – både i familjen och i samhället. Jag är tacksam att jag fick chansen att få hjälp och jag hoppas att andra och ser att det finns möjlighet att må bättre även om den som dricker inte slutar."

 

Läs mer om vårt anhörigcenter eller kontakta oss på tfn 0413- 544 444 eller maila på familjen@namndemansgarden.se

 

Lena, 43 år: ”Jag var den duktiga flickan”

”Folk i min omgivning har alltid sagt att de tycker att jag är bra på det jag gör och att jag har en förmåga till att se vad andra behöver. Och de har rätt – med Luther på ena axeln och en omsorgsförmåga på den andra, så blev jag en omtyckt och duktig politiker. Jag såg inga gränser på vad som var möjligt och ambitiös som jag var drev jag mig själv oerhört hårt.

När min mamma dog i hjärtinfarkt så dog också en del inom mig. Vi stod varandra nära och hon var min bästa vän. Redan tidigt i barndomen stöttade vi varandra då min pappa dog tidigt. Min mamma och jag blev som ler- och långhalm och nu så här efteråt så förstår jag att jag fick bli vuxen redan som 12-åring. När pappa dog så orkade inte min mamma och jag fick bli hennes stötta hemma. Jag utvecklade en känslighet för hur min mamma mådde och när jag kom hem från skolan så fick jag ibland sitta vid hennes sida och lyssna när hon grät eller fick prata av sig. Jag skötte ofta hushållssysslor samtidigt som jag pluggade hårt – det fanns inget utrymme för att vara ”svag”.

Jag fixade allt med mammas begravning, tömde hennes lägenhet samtidigt som jag arbetade hela dagarna och ibland på kvällar och nätter efter att familjen fått mat och omsorg. Det tog två veckor och sedan kraschade jag. Läkaren skrev ut lugnande och sömntabletter. Ett halvår senare hittade mina barn mig medvetslös på golvet då jag blandat både tabletter och alkohol.

Skammen slog jag undan med mer tabletter och sprit. Jag försökte låtsas utåt som om allt var bra med mig, men när jag kom påverkad till ett fullmäktigemöte så tog mina partikamrater tag i mig och körde mig hem. De försökte prata förstånd med mig men jag förnekade att jag hade problem. Istället berättade jag noga för dem att de inte skulle ta mina uppdrag ifrån mig – jag hade så mycket som jag ville förändra till det bättre för andra.

Till slut fick jag ett ultimatum från omgivningen – antingen tog jag en behandling på Nämndemansgården eller så skulle jag få lämna alla mina uppdrag. Dessutom så hotade min man med skilsmässa och att jag skulle förlora vårdnaden om barnen. Jag försökte slå alla hot ifrån mig, men som tur var stod alla på sig och jag åkte iväg till behandlingen. 

Där lärde jag mig att duktiga flickan i mig skapat många av mina bekymmer. Att få bli vuxen tidigt och förälder till sin förälder var inte fungerande. Jag gjorde allt för att min mamma skulle må bra och jag fick mycket beröm av henne för allt jag gjorde, även i skolan. Så kärleken blev för mig på många sätt villkorad. Jag gav allt för andras skull och glömde bort mig själv på vägen. De veckorna på behandlingshemmet gav mig livet åter och jag har under mina tre senaste nyktra år, kunnat bygga upp mycket av min självkänsla, trygghet och säkerhet.

Jag brinner fortfarande mycket för att andra människor ska må bra, men jag gör det inte längre på bekostnad av mitt eget mående. Min drogfria väg har inte varit en enkel väg att gå, men det har varit den enda tänkbara för mig. Jag har upptäckt många mindre bra sidor av mig själv och det har gjort ont. Som tur är så har jag också funnit många fina sidor hos mig själv och det är dessa som burit mig genom min utveckling i livet.”

Lars, 39 år:

 ”Jag skulle bara dricka en öl”

 ”På ytan var såg allt bra ut. Framgångsrik egen företagare, fin familj med fru och barn. Jag hade allt – utom mig själv tydligen. Redan som ung så gillade effekten alkohol gav mig. Ändå borde jag ha låtit bli alkohol då jag upplevde vilket helvete den skapade under min uppväxt. Min mamma var alkoholiserad och min styvpappa spottade inte i glaset. Bråk om sprit och pengar var vardagsmat och mer än en gång försökte jag gå emellan mina föräldrar. Jag önskade emellanåt livet ur dem, och ibland även mig själv. När jag var 14 år så lovade jag mig själv att jag aldrig skulle bli som min mamma. Vad jag då inte visste var att jag hade sjukdomen i mig redan.

 Att växa upp i ett alkoholisthem var ett helvete där oro, ångest och känslomässiga hinder var ständigt närvarande. Detta tog jag med mig in i vuxenlivet där jag skapade min identitet genom att bli framgångsrik i mitt arbete. Oron och stressen dövades i början genom det sociala drickandet men snart blev det en öl eller två varje dag.

 Min dåvarande fru tyckte att jag drack för mycket och när hon en vanlig onsdag hörde pysandet från ölburken jag öppnade i köket, så knöt det sig i magen på henne. Ska du dricka nu, frågade hon. Jag fattade verkligen inte vad hon pratade om, jag skulle ju bara dricka en öl! Att det var flera år sedan jag bara drack EN öl, kunde jag inte se. Så för att slippa hennes tjat så fick jag ha lite öl och sprit här var i huset. Jag insåg ju förstås att jag dolde mitt drickande men tyckte ändå att jag kunde hantera spriten. Alkoholist var jag inte tyckte jag eftersom jag inte var som min mamma. Att jag körde rattfull, ljög om hur mycket och hur ofta jag drack eller att jag var abstinent på morgnarna räckte inte för att jag skulle se sanningen. Beroende är en lömsk sjukdom där förnekelsen är stark.

 I samband med mitt arbete kom jag i kontakt med Nämndemansgården och efter att ha fått klart för mig hur beroendesjukdomen fungerar, så insåg jag att jag var alkoholist. Jag bestämde mig för att ta behandling och nu 20 år senare är jag fortfarande nykter. Mitt nyktra liv är fantastisk gåva för mig och jag är oerhört tacksam. Det har också inneburit att jag kunnat ge mina barn både kunskap och möjlighet till förändring. Det borde vara självklart att alla barn skulle får ha nyktra, närvarande och kärleksfulla föräldrar. Så är det inte. Det var inte så för mig. Men det kan få vara det för mina barn. För det är de värda. Och jag med.”

 

Pontus, 17 år:

”Jag är evigt tacksam för att de räddat mitt liv”

”Jag kom mer eller mindre frivilligt till Idagården. Visst, det fanns ett LVU men det spelade egentligen ingen roll. Mitt liv var kaos och jag orkade inte mer. Jag kände mig lurad av alla, till och med av mina föräldrar. Alla vuxna ljög tyckte jag, men jag såg inte mina egna lögner. Mina polare var mest som jag och fast jag inte såg det då, så inser jag nu att det var drogerna som var i fokus.

 Eftersom jag lärt mig att vuxna inte är att lita på så litade jag först inte på personalen på behandlingshemmet. Det tog lite tid för mig att börja förstå att alla vuxna inte är lika. Jag insåg också att alla inte håller på med knark. Personalen var tydliga, engagerade och ärliga och jag lärde mig så småningom att förstå att de visste vad de pratade om. De var som en gps som ledde oss mot drogfriheten och ett bättre mående.

Min tid på Idagården har hjälpt mig att må bättre och jag har fått en chans att jobba med mig själv och inse att alla inte är onda. I dag tänker jag att alla människor har goda avsikter. Och jag tänker att jag också har det. Jag är ok och jag vill hålla mig drogfri för min egen skull.

 Jag har lärt mig att rutiner är viktigt för mig och att jag kan be om hjälp. Idagården och de jag lärt känna där, både personal och andra ungdomar, är min andra familj. Det känns kärleksfullt och jag är hoppfull inför framtiden.”