”Vi anhöriga är lika drabbade som den beroende”

Varje dag letade jag igenom huset efter sprit. Min pappa gömde flaskor överallt – i stövlar, bakom en bräda i garaget, under sätet i bilen och till och med i vattenbehållaren i toastolen. Varje flaska som jag hittade hällde jag ut i vasken md förhoppningen att han inte skulle kunna dricka. Men hur mycket jag än letade så fanns det alltid en ny gömma någonstans.

Jag älskade ju min pappa och kunde inte förstå varför han gjorde som han gjorde. Det spelade ingen roll hur mycket jag gjorde mig till eller vad jag gjorde – han fortsatte ändå. Att ta hem kompisar blev till slut uteslutet – jag skämdes för min pappa. En gång när jag kom hem med en klasskamrat så låg han naken och berusad på köksgolvet och sov. Jag stannade hemma resten av veckan och min mamma ringde till skolan och sa att jag hade maginfluensa.

Min mamma låtsades ofta som ingenting inför släktingar och vänner. När pappa blev för full på släktmiddagarna så skyllde hon på att han var överansträngd pga av jobbet.

Jag drog mig allt mer undan familjen och började skolka från skolan. När jag kom hem på dagarna så kände jag alltid en klump i magen när jag klev innanför dörren. Jag visste inte vad jag skulle möta helt enkelt.

För två år sedan dog min pappa av cancer i bukspottskörteln. Läkaren sa att det berodde på hans drickande. Jag minns att jag kände både en lättnad och stor sorg. Min mamma vände sig till socialen för att få hjälp med olika saker och via dem så fick jag möjlighet att åka iväg på en anhörigvecka på Nämndemansgården. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde där. Det var så befriande att förstå att beroende är en sjukdom och det inte var mitt fel. Jag förstod också att hela familjen blir sjuk och utvecklar olika beteenden. Allt kretsar kring den som dricker – det är helt sjukt. På Nämndemansgården fick jag träffa andra som växt upp under liknande omständigheter och vi kom så varandra nära.

Beroende är en hemsk sjukdom som drabbar alla – både i familjen och i samhället. Jag är tacksam att jag fick chansen att få hjälp och jag hoppas att andra och ser att det finns möjlighet att må bättre även om den som dricker inte slutar.