Personlig berättelse: Martin 36 år, vi har alla lika stor rätt att sörja.

Min dåvarande flickvän förlorade större delen av sin familj i Tsunamin 2004 vilket var en chock för alla i resten av familjen. De förlorade sin mamma, styvpappa sedan 25 år och lillebror på åtta år, det var en makaber situation.

Vid ett tillfälle sa hennes storebror i chock att jag inte hade rätt att sörja för att jag inte var en riktig familjemedlem, jag hade inte förlorat någon enligt honom. Det anammade jag och stängde av alla mina känslor och min sorg, jag tänkte hela tiden att det finns de som drabbats hårdare och jag har inte rätt att må dåligt.

Efter några månader fick jag träffa en terapeut som sa något av det bästa jag har hört: att det värsta någon upplevt är alltid det värsta man känt inom sig. Det går inte att väga och jämföra vem som har mer rätt att sörja. Vi har alla lika stor rätt att sörja eller att få känna behov, ingen har patent på att må sämre och ingens känslor är mer värda än någon annans.

Jag var anhörig till min flickvän som i sin tur var nära anhörig till sina förlorade familjemedlemmar. Men det betyder inte att jag inte hade rätten till att sörja. Det terapeuten sa bär jag alltid med mig och jag har sagt det till mina nära när de har kommit för stöd.