Ruben, behandlare på Idagården: Min resa från utanförskap till förebild

Ruben beskriver sin ungdomstid som en resa in i kriminalitet och missbruk. Redan vid 12 års ålder började han experimentera med droger. "Det började som något kul, något litet. Man rökte lite. Sen kom tabletterna, och sedan pulvret. Det gick utför helt enkelt," förklarar han. Han hamnade i en ond cirkel där kriminalitet blev ett sätt att försörja sig och hitta sin plats i livet. "När man har dålig självkänsla, mår dåligt, eller känner att något saknas, vill man fylla det tomrummet på något sätt. Kriminaliteten och missbruket blev mitt sätt att hantera det."

Under sin tonårstid hade Ruben en ständig kontakt med socialtjänsten. "De provade allt möjligt med kontaktpersoner och annat stöd, men det hjälpte inte så länge jag var kvar i samma krets. Att umgås med vänner som inte bryr sig om hur man mår... 'Här, ta lite mer droger så mår du bra.' Det var den typen av människor jag hade runt mig," berättar han.

Men en dag förändrades allt. Socialtjänsten hade planerat att sätta ett LVU på honom eftersom situationen eskalerade, men innan de ens hann säga något, insåg Ruben att han behövde bort från sin hemstad. "Jag sa: 'Jag måste bort härifrån.' Det var mitt eget beslut. Jag visste att om jag inte kom bort, skulle jag inte överleva. Antingen skulle jag överdosera eller bli skjuten. Det var på den nivån."

Ruben hade två krav: ta mig bort från min hemstad och ta mig till ett ställe där personalen förstår vad jag säger, vad jag har varit med om.

När han först kom till Idagården, möttes han av ett gäng killar som såg exakt ut som honom, samma kroppsspråk, samma kläder. "De första jag mötte var sex killar som välkomnade mig. Jag hamnade nästan i chock. Vad är det här för idioter, tänkte jag. Ingen har någonsin välkomnat mig på det sättet," minns han med ett skratt. "Sedan pratade jag i tre timmar i sträck med en av behandlarna, och för första gången kände jag att någon verkligen förstod mig."

En vändpunkt för Ruben kom när han deltog i gruppsamtal. "Vi satt i en grupp och delade med oss av våra historier. När det var min tur att berätta, bröt jag ihop. Jag reste mig för att lämna rummet, men då kom sex killar fram och kramade mig och sa att det skulle bli bra. Jag hade aldrig blivit bemött på det sättet förut. Det var en stor vändning."

En plats av förståelse och gemenskap

Ruben beskriver tiden på Idagården som avgörande. "Det är något speciellt med Idagården," säger han. "Personalen där har själva gått igenom liknande saker. De vet vad de pratar om, och det märktes från första stund. Det var inte bara prat om regler och struktur, utan genuin förståelse och empati. Att bli bemött av människor som har varit där själva gjorde att jag kände mig trygg och kunde börja ventilera alla mina tankar och känslor."

Det var inte bara personalen som gjorde Idagården så speciell. "De andra killarna som bodde där blev också en viktig del av min resa. Vi skapade en gemenskap där vi alla var på samma väg mot förändring. Det är något du inte hittar på många andra ställen," förklarar Ruben.

Steget vidare – stödboendet som en trygg brygga

Efter månader av behandling på Idagården var Ruben redo att gå vidare till stödboendet. "Jag fick min egen lägenhet, vilket var en del av resan mot självständighet. Att lära sig ta hand om sig själv, ta ansvar och stå på egna ben. Det var en stor utmaning, men jag kände mig starkare," säger han.

Ruben beskriver stödboendet som en plats där han verkligen kunde börja bygga sin egen framtid. "Här handlar det om att lära sig att stå på egna ben. Vi jobbar med rutiner, lär oss hantera vardagen och får hjälp med allt från att söka jobb till att hantera relationer. Det är ett sätt att komma tillbaka till samhället med självförtroende och verktyg för att klara sig själv," säger han.

En av de största styrkorna med stödboendet, enligt Ruben, är personalens närvaro och deras förståelse för vad ungdomarna går igenom. "De vet exakt hur det är eftersom de har varit där själva. Det skapar en respekt och en förtroendefull relation mellan oss och dem som bor här. Det blir inte bara prat om regler och struktur, utan om verklig vägledning mot ett självständigt liv."

Att ge tillbaka – från klient till förebild

Ruben arbetar idag på samma gård där han en gång var klient. "Jag har alltid sett upp till mina behandlare och ville bli som dem. Men sedan insåg jag att jag inte kan vara någon annan. Jag är fortfarande ung och kan relatera till killarna här, de vet att jag förstår vad de går igenom." Ruben förklarar hur han använder sina egna erfarenheter för att vägleda de unga männen på stödboendet. "Jag pratar mycket med dem om deras framtid, om vad de vill göra efter behandlingen. Jag är ärlig med dem om vilka konsekvenser som kan komma, men också vilka möjligheter som finns om de väljer en annan väg."

När jag frågar Ruben vad man ska göra när någon vill gå tillbaka till sitt gamla liv, svarar han bestämt. "Det är väl lite där vårt jobb ska komma in. Framför allt när jag är där och jobbar så försöker jag alltid motivera dem till att göra samma resa som jag har gjort. Jag har sett med mina egna ögon när folk har varit på behandling, kommit hem och misslyckats. Jag har sett samma sak med folk som har varit på behandling eller utsluss och sedan haft kontakt med nätverk hemifrån, och det har inte gått bra för dem heller. De är konstant inne i det gamla beteendet, att hålla upp en falsk fasad."

Ruben berättar att en av de största utmaningarna är att hitta nya sätt att ersätta den dopaminkick de fick från drogerna. "Om de har ett missbruk måste de hitta nya sätt att få de där dopaminkickarna som de fick från drogerna tidigare. Tro mig, jag vet. Jag gjorde allt, tränade tre gånger om dagen och startade nya projekt hela tiden. Att byta ut drogerna mot något annat är ett viktigt steg, men man måste kanske inte gå så extremt som jag gjorde" skrattar han.

Ruben påpekar också att det är en pengafråga. "Jag hade också det bekymret. Att tjäna de där snabba pengarna på två dagar, sådant som vissa människor kanske inte tjänar på ett år. Att bryta det mönstret var en utmaning. När jag började mitt första arbete tänkte jag: '20 000 i månaden? Va? I månaden?' Det där gjorde jag gånger tio förut. Det handlar om att acceptera att istället för att ta från samhället, ge tillbaka till det."

Kan man hjälpa folk innan det har gått för långt? 

Jag frågar Ruben hur mycket folk måste ha förlorat för att få motivationen att förändra sig. "Jag har funderat över den frågan jättelänge, och jag har faktiskt inget svar på det," säger han efter en stund. "Det går nog alltid att motivera dem, oavsett situation. Men jag har också sett både det ena och det andra: att människor som inte har nått botten har gått igenom behandling men sedan fallit igen på grund av att de känner, med egna ord, att de inte har knarkat klart. Sådana saker har jag hört och sett. De som kommer dit och är så jävla slitna och har nått botten, de har ingenting att återvända till. De måste hitta något nytt. De måste hitta en ny väg, för de vet att det går inte längre."

Bygga upp sitt liv med hjälp och stöttning

Ruben beskriver stödboendet som en plats där han verkligen kunde börja bygga sin egen framtid. "Här handlar det om att lära sig att stå på egna ben. Vi jobbar med rutiner, lär oss hantera vardagen, och får hjälp med allt från att söka jobb till att hantera relationer. Det är ett sätt att komma tillbaka till samhället med självförtroende och verktyg för att klara sig själv," säger han.

Att bryta med sitt gamla liv var också en viktig del av processen. "Du måste bryta med allt där hemma. Jag gjorde det. Jag blockerade alla nya nummer som ringde mig; annars skulle jag falla tillbaka i min gamla roll. Jag var tvungen att skaffa ett nytt umgänge och börja bete mig normalt i samhället, utan substanser. Det handlade också om att ta hand om min ilska och hitta sätt att hantera den."

Ett råd till socialtjänsten: "Förstå oss"

När jag frågar vad han skulle vilja säga till de som arbetar med ungdomar i riskzonen, tar han en paus innan han svarar. "Det viktigaste är att verkligen engagera sig i vad de säger. Förstå att det är riktiga människor, inte bara papper och statistik. Det är så lätt att glömma att det handlar om individer. Och det kräver att man lyssnar, inte bara hör."

Ruben har tagit en lång resa från utanförskap och missbruk till att bli en förebild för andra unga män. Han har gått från att vara en klient på Idagården till att arbeta där, och har funnit en styrka i att använda sina egna erfarenheter för att hjälpa andra. "Det är fantastiskt att kunna ge tillbaka," säger han med ett leende. "Och varje gång jag ser en kille här fatta det beslutet att vända sitt liv, känner jag att det var värt allt."

Läs med om Idagården och Ida stödboende.

Ruben heter egentligen något annat och det är inte han på bilden.