Personlig berättelse: Henrik 42 år, alkoholberoende

När jag ser tillbaka på den mörka perioden i mitt liv, är det svårt att förstå hur djupt jag sjönk utan att riktigt inse det själv. Det är först nu, efter behandlingen och att jag bearbetat mina känslor, som jag kan se med klarhet. Min historia är inte unik, men den är min.

Jag var en framgångsrik företagare, med två butiker och ett tjugotal anställda. Utåt sett såg allt perfekt ut – hus, bil, bra inkomst. Men på insidan var jag trasig och min medicin mot allt detta kaos blev alkohol.

Jag visste att jag alltid hade haft en svaghet för alkohol. Från början var det en rolig grej på helgerna – ett sätt att slappna av efter en lång vecka. Men över tid började ursäkterna för att dricka bli fler och fler. Det var inte längre bara något jag gjorde för att koppla av, utan något jag gjorde för att hantera livets svårigheter. De sista åren kretsade hela mitt liv kring alkoholen, och det blev som ett hemligt projekt att planera när och hur jag skulle kunna dricka utan att någon märkte det.

Sista 3-4 åren handlade det nästan uteslutande om vin, särskilt bag-in-box. Det var bekvämt, eftersom det inte var lika mätbart som flaskor. Jag intalade mig själv att jag fick dricka max en halv box, men vad är egentligen en halv box? Det går inte att se, och då kunde jag enkelt lura mig själv. "Äh, det är nog inte riktigt en halv, jag kan ta ett glas till," sa jag till mig själv. När det bara fanns lite kvar i botten på morgonen, tänkte jag att det lika gärna kunde tas direkt – och så fortsatte det.

Man planerar för sitt missbruk

Sista året var helt ohanterbart. Jag drack från att jag vaknade tills jag somnade. Varje aktivitet i livet kretsade kring hur jag skulle få in mitt drickande. Om det var en släktträff eller något annat jobbigt, såg jag till att ta ett glas innan. Jag planerade allt för att tajma in alkoholen och såg till att hitta luckor där jag kunde dricka utan att det märktes. Det blev ett ständigt kalkylerande och planerande, vilket tröttade ut mig både mentalt och fysiskt.

Det var trauma och sorg som ledde mig hit, men jag ville inte erkänna det då. När jag till slut hamnade på sjukhuset var det nästan för sent. Läkarna sa att jag var minuter ifrån att dö, och det var först då verkligheten slog mig. Jag insåg att jag inte hade något val längre – det var antingen att fortsätta denna självdestruktiva bana eller att börja kämpa för mitt liv.

När jag kom till Nämndemansgården var jag fysiskt och mentalt utmattad. Jag kunde knappt gå utan rullator, och varje steg kändes som en oöverkomlig ansträngning. Men den största kampen var inombords. Att erkänna för sig själv och andra att man har ett beroende är svårt, men det är också det första steget mot läkning.

Jag minns den första föreläsningen jag deltog i. Föreläsaren satte ord på allt det jag själv inte kunnat formulera. Det var som om han talade direkt till mig och förstod precis vad jag gick igenom. Det var en befrielse att veta att jag inte var ensam, att andra hade upplevt samma sak och att det fanns hopp.

Att vara en del av en grupp människor som alla kämpar mot samma sak var avgörande för mig. Vi speglade varandra, och i deras berättelser såg jag min egen kamp. Det var en gemenskap jag aldrig trodde att jag skulle uppleva, och den gav mig styrka att fortsätta. Jag har varit mer ärlig under dessa månader än jag någonsin har varit i hela mitt vuxna liv. Det är svårt att beskriva hur mycket som förändrats. Det har inte bara handlat om att sluta dricka, utan om att lära känna mig själv på nytt.

Jag har fått återförenas med mina barn på ett nytt sätt, och jag gör detta för dem lika mycket som för mig själv. Jag vill vara den pappa de förtjänar, och jag vill leva ett liv där jag kan vara stolt över mig själv. Det är fortfarande en lång väg att gå, och det finns dagar när jag tvivlar på mig själv. Men jag har lärt mig att vara ärlig, både mot mig själv och andra. Och det är den största segern.

Ta steget – förändra ditt liv

Det jag vill säga till alla där ute som kämpar är detta: våga ta det första steget. Våga erkänna att du behöver hjälp. Det är inte ett tecken på svaghet, utan på styrka. Tiden på Nämndemansgården har varit en liten del av mitt liv, men den har gett mig möjligheten till ett helt nytt liv. Och det är värt allt.

*Henrik heter egentligen något annat.