Personlig berättelse: Julia om sin pappa och hans missbruk

Efter att ha kämpat under många år i sitt beroende, försökte min pappa ta sitt liv med tabletter och alkohol. Lyckligtvis misslyckades han, men ett helvete startade.

Han levde ensam och hans enda närstående och anhöriga var vi tre barn. Två av oss tog ansvaret för att få honom frisk: min lillasyster tog det sociala ansvaret, handlade mat och höll middagssällskap, jag tog det praktiska kring hans hälsa.

Medan han fortfarande låg på intensiven tog jag på mig ett förmyndarskap och koordinerade allt från läkar- och psykologbesök till att hitta ett behandlingshem. Han var då oerhört sjuk och där uppstod ett skifte i våra roller, som barn och förälder, ett skifte som aldrig går att ändra tillbaka. Jag som inte ens var trettio år gammal blev nu ansvarig för att hålla honom vid liv.

Efter att pappa kommit hem från sjukhuset tog det ett par dagar tills han ringde i panik och sa att han skulle ta sitt liv om han inte fick hjälp omgående. Vi hamnade i krisläge, både känslomässigt och fysiskt, och efter ett krismöte mellan oss syskon fick vi inom två dagar till ett möte hos Nämndemansgården i Stockholm för en bedömning av pappas situation.

Det som jag uppmärksammade där var pappas harmoni när han äntligen fick träffa och prata med någon som förstod honom, men också att han inte kände sig dömd eller skuldbelagd. Jag läser alltid av min pappas reaktioner, tonläge eller blick och här kom min gamla pappa tillbaka. Det var så vackert och det lilla ögonblicket gav mig en insikt i att han är sjuk men all kärlek och värderingar finns kvar. Bara för att någon är beroende är personen inte ett avskum på botten av vår sociala näringskedja, alla förtjänar kärlek. Jag är inte bättre än alla missbrukande pappor i Sverige.

Efter några dagar fick pappa plats på internatet i Blentarp där han påbörjade sitt livs resa.