Personlig berättelse: Kai 55 år, alkoholberoende

Den 22 december 1994 satt jag och njöt av en god middag med några vänner i Helsingfors. Alla julens läckerheter fanns där på bordet och det skålades och skrattades. Själv drack jag inga alkoholhaltiga drycker sedan sex månader tillbaka då jag lovat mig själv att aldrig mer dricka en droppe. Dessutom hade jag slutat röka ett halvår tidigare och var synnerligen stolt över detta. Min läkare hade skrivit ut antabus innan avresan och jag hade ett ansenligt lager bensodiazepiner att trösta mig med om det skulle bli för jobbigt. Saker och ting var under kontroll och jag mådde väldigt bra där jag satt tillsammans med människor som jag älskade.

 

Några timmar in i den goda måltiden vaknade tanken på att det skulle vara gott med en öl. Idén var helt absurd då jag mycket väl visste att jag inte kunde dricka ”bara en öl”. Dessutom hade jag tagit min antabus ifall suget skulle sätta in. Bensodiazepinerna i blodomloppet räckte inte riktig till för att lugna den begynnande oron i min kropp. Jag behövde något mer,  bli lite gladare och piggare liksom. Jag hörde mig själv be min kusin vid bordet att räcka mig en öl.

 

Det är märkligt att trots alla negativa konsekvenser som jag tidigare hade haft, och som jag visste att jag skulle få om jag tog den där ölen, så kramade jag den våta kalla flaskan och förde den till munnen. Hjärnan var helt tom, det hela gick på autopilot. En rysning gick genom kroppen. Jag satt och väntade på att den välbekanta känslan av avslappning och bedövning skulle sätta in, den kom inte. Jag tog en öl till. Vid det här laget frågade flera i sällskapet hur det var med mig. Sanningen var att jag inte mådde särskilt bra. Jag ursäktade mig och stapplade iväg till badrummet där illamåendet sköljde över mig som en svallvåg. Jag hann se ett rött ansikte med blodsprängda ögon i badrumsspegeln innan jag ramlade ihop på golvet. Liggandes i fosterställning kände jag mitt hjärta slå som en stånghammare. Jag svettades som en gris och flämtade efter luft. Panik. Total kontrollförlust och en absolut övertygelse om att jag skulle dö där jag låg.

 

Dagen efter vaknade jag hemma hos min kusin, lite skakad men inte död. Jag hade återhämtat mig efter gårdagens antabuschock och vi hade lämnat det övriga sällskapet med ursäkten att jag fått någon form av allergisk reaktion. Det är förvånande vad mycket ljusare tillvaron kan te sig efter en kopp kaffe och tre, fyra tiograms valium. Minnena av gårdagens fruktansvärda illamående hade redan börjat blekna och löftena om att aldrig mer dricka en droppe likaså. Det skulle inte bli någon mer antabus för mig under denna finlandsresa. Det gamla partygänget skulle kallas samman och vi skulle ut och göra stan.

 

Morgonen den 30 december 1994 väcktes jag av att en telefon ringde. Jag hade slocknat fullt påklädd i en soffa hemma hos en av mina festarkompisar med min jacka som enda täcke.. Det fläckiga glasbordet bredvid mig var fullt av halvdruckna glas, tomma spritflaskor och nersölade snabbmatskartonger. Jag hade inget som helst minne av vad som hade hänt den senaste kvällen. Jag tände en cigarett och halsblosset fyllde mina lungor, nikotinet spreds i min kropp.

 

Telefonen hade slutat ringa. Jag försökte resa på mig men kroppen var tung som bly och jag kunde knappt hålla balansen. Det var en stor blöt fläck på soffan. Mina byxor var alldeles blöta i skrevet. Jag hade gjort det igen, pissat på mig när jag somnade på fyllan. Ångesten steg några grader till och mitt lager av valium var slut för länge sen.

 

Telefonen ringde igen, argare den här gången. Ägaren till lägenheten svarade och strax ekade mitt namn genom bostaden. Jag vinglade fram till telefonen. Det var min flickvän i Lund som var mycket orolig och undrade var jag höll hus. Ett par dagars julfirande i Helsingfors med släkten hade blivit till nio dagars fylleresa med partygänget och nyårsafton närmade sig med stormsteg. Vad kunde jag säga? Hon visste att jag inte kunde hantera alkohol och var en av dem som hade sett till att jag fick hjälp sex månader tidigare. Hon talade om för mig att om jag inte var hemma innan nyårsafton så behövde jag inte komma hem över huvud taget. Jag landade redan samma kväll. Fortfarande fyllsjuk och gränslöst besviken över mitt eget misslyckande.

 

Tre månader senare, den 1 mars 1995, klev jag in genom grindarna till Nämndemansgårdens behandlingshem i Blentarp. Efter alla misslyckade försök att själv försöka bryta mitt skadliga bruk av alkohol hade jag nu gett upp. Sittandes på den enkla sängen i rummet jag tilldelats tänkte jag att detta var min sista chans. Om inte dessa människor kunde hjälpa mig, då kunde ingen. Från början var det tänkt att jag skulle vara där i fyra veckor, det slutade med att jag var kvar i sex. Jag var så trasig som människa att samtliga inblandade i vårdmaskineriet tyckte att det var bäst så.

 

Det som främst förvånade mig på behandlingshemmet var vänligheten och den totala ärligheten hos dem jag mötte, patienter som personal. I åratal hade jag levt med lögner, masker och egoism: sköt dig själv och skit i andra. Nu möttes jag helt plötsligt av människor som inte ville ha någonting alls av mig, istället ville de ge. I början förstod jag ingenting alls. Vad var haken? Fylld av misstro hade jag svårt att visa min sårbarhet och släppa taget. Terapeuten såg igenom mitt pansar och undan för undan sänkte jag garden och slappnade av.

 

Hela mitt vuxna liv hade jag tränat på att fly och undvika obehag. Jag var expert på att trycka ner mina känslor och inte visa andra vad jag kände och tyckte. Nu satt jag där med ett antal helt främmande män, utlämnad och försvarslös. Tvingad att stå kvar i mig själv och med samtliga flyktvägar avskurna. Känslorna vällde fram och jag försökte bita ihop. Det gick inte. Tårarna rann ner för mina kinder. Var det sorg, ilska eller rädsla över att jag måste inse sanningen om mig själv och min livssituation? Var det sorg över min mors bortgång i cancer två år innan? Vrede eller sorg över en far som förnekat mig och aldrig varit närvarande? Eller skuld och skam över alla lögner, manipulationer, bedrägliga handlingar och människor jag sårat eller gjort illa? Att möta sig själv kan göra ont.

 

Något som jag inte hade upplevt på åratal var tillit och trygghet. De sista åren i mitt missbruk hade jag känt mig som ett ständigt jagat villebråd, alltid på min vakt mot allt och alla. Jag hade alltid en gnagande inre oro över att jag inte passade in någonstans. Ett fyrkantigt plugg i ett runt hål. Nu kände jag för första gången i mitt kringflackande vuxna liv att jag kunde släppa taget, att ingenting kunde skada mig. Jag hade ”kommit hem”. Hoppet väcktes, en fullkomlig tillit till att allt skulle ordna sig. Upplevelsen var så stark att jag fortfarande tjugotre år senare kan stänga ögonen och resa dit på ett ögonblick.

 

Sex veckor senare stod jag utanför grindarna till behandlingshemmet med min väska i handen. Mina nyfunna kamrater hade gläntat på en dörr och visat mig en ny och annorlunda värld. Nu stod jag på tröskeln och skulle själv ta steget ut i det okända. Det långa arbetet tillbaka till livet hade bara börjat. Vad skulle jag göra? Jag var 32 år och hade ingen utbildning att prata om, inga pengar, inget jobb. Det enda kapital jag hade var min envishet och nyfunna nyfikenhet.

 

Idag är jag 55 år och jag har förmånen att fortfarande vara helt alkohol- och drogfri. De verktyg som jag fick på Nämndemansgården för 23 år sedan är fortfarande ständigt lika aktuella och användbara när livet går upp och ner, och jag har ett helt fantastiskt liv med min flickvän och två barn. Efter många turer i livet är jag nu tillbaka på Nämndemansgården, fast den här gången som medarbetare på ett av våra behandlingshem. I den rollen har jag privilegiet att ge tillbaka lite grann av allt det jag själv har fått till dem som fortfarande lider av och är aktiva i riskbruk, missbruk och beroende.