Personlig berättelse: Josef 44 år, alkoholberoende

En dag i april 2023 nådde jag ett kritiskt läge som gör att jag hamnar på beroendeakuten.

Både fysiskt och mentalt befann jag mig på botten. Jag kände mig nedstämd i både kropp och själ. Redan andra dagen försöker jag utföra knäböj vid sängkanten, jag klarar bara två stycken. Herregud, tänkte jag. Det blev uppenbart att jag behövde aktivera min kropp på något sätt. Jag bestämde mig för att börja ta 15-minutersrundor varje timme genom korridorerna. Vid ett av dessa tillfällen kom en ur personalen fram till mig och föreslog att jag skulle använda en rullator för inte ramla. Fyra dagar in började jag känna att jag långsamt var på väg upp med mitt fysiska tillstånd. Jag blev kvar fram till fredag och blev då utskriven från beroendeakuten. Utanför väntade min bror, som tog med mig till ut till landet för att prata mer om allt.

Han talar då om för mig att vi har ett möte inbokat med Nämndemansgården följande måndag. När jag tittade på Nämndemansgårdens hemsida för att försöka förstå vad det innebar, blev jag förvirrad av alla de främmande termerna som KBT, MI, ACT och NADA-akupunktur. I jakten på klarhet ringer jag min dotter som studerade socionomprogrammet. Vi gick igenom sidan tillsammans, och även om hon försökte förklara, kändes orden fortfarande lika obegripliga.

På måndagen, under mötet på Nämndemansgårdens kontor, fick jag ett fint bemötande. Efter ett tag fattades beslutet att jag skulle åka till Internat Karmansbo, vilket satte igång en virvel av tankar. Vid vårt avsked sa dem till mig att ”fönstret är öppet nu, stäng inte det”, ett uttryck jag inte riktigt förstod där och då. Väl hemma igen gick jag igenom listan med vad som behövdes tas med, packade väskan och begav mig mot Karmansbo.

Jag anlände förvirrad och med en trasig kropp. Jag minns bara små de delar av min ankomst, men jag fick snabbt ett eget rum. Jag började dagen med en fantastisk lunch, men eftersom min mage inte var van vid riktig mat längre, kämpade jag för att äta. Den första veckan var fylld med förvirring med allt från utdelning av mediciner, meditation, till frukost, föreläsningar och presentationer. Jag brottades med frågor som: Var ska jag vara? I vilket rum? Vilka tider?

När veckan gick mot sitt slut och jag började känna mig mer bekväm, då började min resa. Jag insåg att jag befann mig precis där jag behövde vara. Med en personal som utstrålade kunskap och en gruppdynamik som växte sig starkare för var dag, där alla delade med sig öppet, kände jag att jag var på rätt spår. Redovisningarna av de andra och föreläsningarna av personalen gav mig en djupare förståelse om var jag befann mig och vilken väg jag behövde gå.

Jag började sova genom hela nätter och verkligen uppskatta maten som tillagades av de duktiga kockarna. Jag började märka att informationen från redovisningarna och föreläsningarna började sjunka in, även om de inte helt fastnade i minnet. Vi i gruppen tillbringade mycket tid tillsammans, vi bastade, badade och gick på utflykter på onsdagarna och lördagarna. Vi hade även möjlighet att låna en bil i ett par timmar. Tiden flög förbi. Både kropp och sinne började åter fungera normalt, vilket kändes otroligt. Nu förstod jag vad de menade med fönstret. Jag kommer på mig att jag börjar se och höra så mycket mera. Karmansbo har öppnat mina sinnen. Detta fönster kommer jag aldrig stänga.

Att jag sov 8 timmar, deltog i aktiviteter i 8 timmar och hade 8 timmars fritid var underbart. Denna balans på 8+8+8 är något jag tagit med mig i livet. Vistelsen på Karmansbo blev livsavgörande för mig, långt ifrån den inlåsta klinik jag hade föreställt mig vid första anblicken av namnet Karmansbo.

Efterbehandlingen

Jag beslutade att göra min efterbehandling på Karmansbo, av önskan att fortsätta arbetet med min kloka terapeut och mina nya fina vänner. Under sex månader åkte jag ner till Karmansbo varje vecka, vilket förlängdes med ytterligare tre månader vannan vecka. Efter nio månader av efterbehandling började min tidigare förvirrade hjärna äntligen att fungera. Mina pusselbitar från alla föreläsningar, verktygslådan och det jag fick lära mig började äntligen falla på plats – en fantastisk känsla.

Detta skrev jag på skottdagen 2024, en dag som kändes som om jag inte bara fått en extra dag, utan ett helt extra liv. Det var som att få ett bonusliv i ett spel, men i verkligheten. Ett stort tack till alla underbara nya vänner över hela Sverige och särskilt till alla vid Karmansbo.

Att våga ta steget var avgörande. Internat Karmansbo blev ett beslut som förändrade mitt liv till det bättre, och kommer göra det för er också.