Personlig berättelse: Karin om mannen som inte trodde han hade ett problem

– Det är det jag tror folk missförstår mest, säger hon. Att det inte alls behöver vara dramatiskt. Mikael skötte sitt jobb. Han var aldrig borta från middagar. Han körde aldrig bil när han druckit. Han var en sån där "fungerande" alkoholist – och just därför tog det så lång tid innan någon av oss vågade kalla det vid sitt namn.

Anna är lärare på en högstadieskola i Göteborg. Hennes man Mikael, 49, är ekonom på ett medelstort bolag. Tillsammans har de två tonåringar. Hon har bett om att få vara anonym; namnen i artikeln är fingerade.

När blev det ett problem?

Den frågan har Anna ställt sig själv hundratals gånger.

– Jag kan inte svara. Det är liksom själva poängen. Det fanns ingen botten – det var problemet.

Hon beskriver en utveckling som sträckte sig över kanske tio år. Från ett glas vin till maten, till två. Helgen som började krypa in på torsdagen. Sommarstugan där det alltid stod en öl i kylen "för att det är ju semester". Festerna där han alltid drack lite mer än de andra, men aldrig så mycket att någon utomstående lyfte på ögonbrynen.

– Jag tror jag första gången tänkte tanken kring att han kanske drack för mycket runt 2018. Och jag pratade med honom om det 2022. Så det tog mig fyra år att ens säga något.

Vad var det som höll henne tillbaka?

– Allt såg ju bra ut. Han gick upp på morgonen, gjorde frukost åt barnen, åkte till jobbet. Han fick befordringar. Vi åkte på semester. Hur skulle jag säga "jag tror du har ett alkoholproblem" till någon som klarade allt det där?

Det som inte syns utåt

Det Anna såg, men ingen annan såg, var det andra. Att Mikael blev tystare på kvällarna. Att han somnade i soffan klockan halv tio i stort sett varje vardag. Att han inte längre läste böcker, inte längre tog ut cykeln, inte längre var närvarande på samma sätt vid middagsbordet.

– Han fanns där, men han fanns inte där. Det är så jag har kommit att tänka på det. Och barnen märkte också. Vår dotter sa till mig en gång – hon var kanske fjorton – "pappa är så trött jämt". Det skar i mig, för jag visste ju vad det berodde på.

Hon beskriver också hur antalet flaskor i återvinningen blev något hon medvetet undvek att räkna. Hur hon började handla själv för att slippa se vad han la i kundvagnen. Hur de små lögnerna smög sig in: nej, han hade inte druckit en till efter att hon gått och lagt sig. Jo, det var samma flaska som igår.

– Jag visste att han ljög. Han visste att jag visste. Och vi spelade ändå med. Det är så ett beroende lever – i tystnaden mellan två människor som älskar varandra.

Vändpunkten kom inifrån

Det fanns ingen krasch. Inget körkort som drogs in, ingen sjukhusvistelse, inget jobbsamtal. Vändpunkten, säger Anna, kom från Mikael själv.

– Han kom hem från en löprunda en söndag i februari förra året och sa att han hade fått panikångest mitt i löpspåret. Hjärtat rusade, han tänkte att han skulle dö. Och när han satt på en bänk och försökte andas så insåg han plötsligt att det var första söndagen på flera år som han inte hade druckit på lördagen. Hans kropp hade liksom protesterat.

Det blev startskottet för en samtalsperiod hemma som varade i flera veckor. Anna hade då redan i tysthet läst på om beroendebehandling. Namnet Nämndemansgården hade dykt upp gång på gång.

För Mikael blev öppenvården avgörande.

– Han ville inte lämna jobbet, och han ville inte lämna oss. Att han kunde fortsätta sin vardag samtidigt som han gick i behandling – det gjorde att han faktiskt vågade säga ja. Tror jag. Hade det krävts att han åkte iväg på internat, är jag inte säker på att han hade gjort det just då.

Anhörigstödet som hon inte visste att hon behövde

Det Anna inte hade räknat med var att även hon skulle erbjudas hjälp. Nämndemansgården erbjuder konsultationer och samtal för anhöriga, medberoende och vuxna barn till personer med beroende.

– Min första reaktion var "det är ju inte jag som är sjuk". Men första gången jag satt i ett samtal och började berätta hur jag hade levt de senaste åren, så förstod jag att jag också hade behövt stöd länge.

Hon beskriver hur hon under åren hade utvecklat en sorts ständig vakenhet – ett kontrollerande förhållningssätt där hon hela tiden läste av Mikael, planerade middagar utifrån hur mycket han kunde tänkas dricka, undvek vissa middagsbjudningar.

– Det går inte att leva så utan att det sätter sig. Jag hade slutat sova ordentligt långt innan han hade slutat dricka.

Två år senare

Idag, drygt två år efter att Mikael började behandlingen, har han varit nykter hela tiden. Han har gått från grundbehandling till efterbehandling, det stöd som ska förankra förändringen i vardagen.

– Det är inte så att allt är som förut. Det är annorlunda. Vi pratar mer. Vi bråkar mer också, faktiskt – men det är ett ärligare bråk. Innan fanns det en tystnad mellan oss som vi båda visste handlade om alkoholen, men som ingen sa något om. Den tystnaden är borta. Och det är värt allt.

På frågan om vad hon skulle vilja säga till andra som känner igen sig, men som tvekar för att det "inte är så illa", tänker hon länge.

– Att det inte måste vara illa för att vara ett problem. Att man inte behöver vänta på att det ska bli värre.

Hon tystnar en stund.

– Jag tror att jag tänkte innan att bli alkoholist är nästan som en dödsdom. Att livet aldrig kommer att bli som det var innan. Kommer vi ens ha några vänner kvar? Måste jag lämna honom? Kommer barnen att växa upp utan en pappa? Allt det där snurrade hela tiden. Och det var en av anledningarna till att jag inte vågade säga ordet högt på flera år – för då blev det ju på riktigt. Men det var ju precis tvärtom. Det var när vi äntligen sa det som livet började komma tillbaka. Inte direkt, och inte enkelt. Men det började komma tillbaka. Det är det jag skulle vilja att fler vågade tro på.

 

Namnen Anna och Mikael är fingerade. Reportaget är skrivet med deras tillåtelse.