Personlig berättelse: Kristin, Vuxet barn

Min barndom

Jag växte upp i ett hem där båda föräldrarna var tunga missbrukare. Jag fick ofta höra som liten att jag kommer sluta på samma vis, för ”så blir det”. Som barn tyckte jag att det kändes orättvist att jag också var tvungen att få mitt liv förstört och dö ung, men det var tydligen ”min lott i livet”. Mina föräldrar var väldigt illa däran och jag kan utan omväg använda ordet misär för att beskriva vad jag växte upp i. Min mor dog hemma i köket i sitt missbruk vid 52 års ålder. Min far har sedan dess spenderat sina år in och ut ur omhändertaganden och psykoser. Själv har jag ägnat merparten av mitt liv åt att ömsom överleva, ömsom fly – främst mig själv.

Mina föräldrar har alltid varit min referensram för missbruk och psykisk ohälsa. De blev definitionen hur en beroendesjuk person ser ut och lever. Med andra ord har jag alltid haft oerhört långt kvar till att ”bli som de var”. Oavsett hur mitt liv har sett ut eller hur jag mått så har jag åtminstone aldrig varit i närheten av så illa som mina föräldrar. Därför tog det lång tid innan jag förstod att jag ändå var väldigt illa däran själv, men jag kunde inte förstå hur jag skulle komma till rätta med det.

Jag är ägnat otaliga år i traumaterapi, specialiserad psykoterapi, oräkneliga timmar hos förtvivlade kuratorer som varken vågat eller kunnat möta mig där jag stått. Det har i stället alltid slutat med ett ”tyvärr, din problematik är lite för avancerad för att jag ska kunna hjälpa dig mer än så här”. Jaha, det hopplösa fallet som är jag. Min lott i livet.

Ett tips om Vuxna barn förändrade allt

”Där det finns ruin finns hopp om en skatt”, sägs den muslimske författaren Rumi ha knåpat ihop redan på 1200-talet. Min beroendesjukdom har tillsammans med depression och ångestproblematik lyckats dölja för mig vad allt i själva verket handlat om. Så fick jag en dag ett tips från min arbetsgivare: Vuxna Barn. Det tog sedan nästan ett år av rädslor och velande innan jag till slut tog modet till mig att åka.

Jag bokade Vuxna barn-programmet på Nämndemansgården

Vid ankomst till veckan på Karmansbo Nämndemansgården hamnade jag i ett rum tillsammans med fyra andra Vuxna barn. Dessa kvinnor (högpresterande och kompetenta) blev inom loppet av några timmar de viktigaste människorna i mitt liv, just där och då.

Vi hade alla skilda bakgrunder, familjekonstellationer och erfarenheter. Men ändå kände jag att vi i grunden är precis likadana vilket fyllde mig med både förtvivlan och hopp på samma gång. Med terapeuternas förmåga att leda oss till nästan omedelbar tillit blev gruppens kraft väldigt tydlig för mig. När vi sätter ord på våra känslor och synliggör de för andra, det är där som vi börjar läka. När en grupp håller varandra på det sättet sker mirakel som jag inte visste fanns.

För första gången kände jag ett tryggt rum och jag vågade falla

Varje människa har ett äkta jag och vi alla har varit (och är för alltid) ett barn. Vi alla har behov av att känna oss trygga och älskade för den person vi genuint är. Trauman vi utsätts för (likväl beroenden vi lever i) bryter kopplingen till detta. Läkandet ligger i speglingen och återanknytningen i grupp. När jag lyssnade till mina fyra viktiga kvinnor fick jag syn på mig själv i deras delningar. Genom min empati för de kunde jag förstå att jag må ha problem att lösa men jag är inget problem som behöver lösas.

Den där 1200-talssnubben Rumi hade rätt, det var närmast en fullständig ruin som låg där på min botten. För första gången i mitt liv kände jag ett tryggt rum genom gruppen som gjorde att jag vågade falla hela vägen ned. Det var nämligen till ruinen jag var tvungen att ta mig för att kunna frigöra mig och börja läka – och det är vad jag skulle kalla för en skatt.

Ett före och ett efter Vuxna barn-programmet: idag äger jag mitt liv

Jag är väldigt tacksam över att jag skrev i den där boken under hela min vistelse på Karmansbo. För nu i efterhand kan det kännas som om att jag alltid varit där jag är nu. När du landar pladask i någonting som utgör grunden av hela dig själv så kan det vara svårt att minnas allt famlande i blindo. Med Vuxna barn-programmet finns det nämligen ett före och ett efter, som nästan är omöjligt att beskriva på ett läsbart sätt. Samma svåra känsla som att med ord beskriva ett vattenfall.

Jag ser min förändring och utveckling

Men nu gör jag ändå ett försök och förklara hur coolt det är. När ångesten väller in kan jag idag sitta med den, titta på den och låta den bara finnas där i min kropp. I stället för att omedelbart och impulsivt dränka den.

Hur vidrigt det än är första gången, de första tio eller tjugonde gången kommer det också tillfällen med lite ljus. Det ljuset har jag tidigare aldrig sett i mitt liv. Varför är för att jag idag kan se att jag aldrig suttit kvar länge nog, i stället har jag virvlat ned i en ny dimma. Jag blir så otroligt gråtmild varje gång jag tänker eller talar om det. Just gråten är precis vad jag till mig tack vare Nämndemansgården. Jakten på den försvunna sorgen är äntligen slut – nu ska jag bara ta hand om den.

Viktigaste nyckeln jag fick med mig

Mycket av det jag tidigare försökt undvika har i stället kommit att bli mina favoriter. Men den relationen som förändrats allra mest är relationen till mig själv.

När du vågat ställa dig framför allt du tidigare flytt från, suttit med dig själv och tagit dig igenom allt som väller in, omringad av en grupp som skapar en fristad åt dig har du vunnit ditt eget förtroende. Då har du din egen rygg. Du blir mer närvarande och mottaglig för livet men en helt ny självtillit. Du har nämligen redan mött det värsta med dig egen hand i din och då vet du att du kan hantera vilken situation som helst med dig själv som stöd.

Det här får ganska snabbt ringar på vattnet och personerna i min närmsta omgivning har märkt förändringar hos mig, inte minst genom att jag låtit dem komma närmre.

Mitt liv idag

Idag lever jag ett liv i nykterhet och tillfrisknande från beroendesjukdomen och medberoende. Jag har fått nycklarna till att läka från effekterna av att vara ett Vuxet Barn och främst genom insikten om att jag ÄR en Vuxet Barn. Allt det jag var rädd att möta har jag istället blivit rädd att förlora.

Jag vill tacka Nämndemansgården för det oerhörda arbete som utförs. Därtill vill jag uttrycka min respekt och ödmjukhet för de två terapeuter som gav av sig själva under behandlingen. Den allra mest kärleksfulla och ömsinta omfamningen ger jag de fyra fantastiska kvinnorna som föll och reste sig tillsammans med mig.

Jag tog mig själv i handen och gick med mod i hjärtat framåt. Här fann jag mig.