Personlig berättelse: Michael 37 år, riskbruk av alkohol

I mitt jobb är det mycket sociala sammanhang. Luncher, kundmöten, middagar och tjänsteresor. Det är superkul och jag älskar att vara den som alltid är med. Jag har jobbat på samma arbetsplats i snart 4 år och firman går rätt bra. Det är inget ovanligt med ett glas vin eller två till lunchen. Det är after work varje onsdag och fredag. När vi är på resa slutar alltid kvällarna i baren, mycket snack, lite vin och kanske en drink.

Men, för ett år sen ungefär började tröttheten komma. Jag kände mig dränerad på energi och blev rädd att jag höll på att bli sjuk. Av en tillfällighet pratade jag med en kollega om hur jag mådde och fick rådet att se över min livsstil. Han hade själv drabbats av en allvarlig depression några år tidigare och menade att jag inte hade en sekund att förlora. Desto längre du väntar ju längre tid tar det var budskapet. Jag fortsatte mitt liv som det var, några justeringar – lite mer träning och började äta frukost bland annat. Men mitt allmäntillstånd blev inte bättre. Jag orkade bara med de sociala tillställningarna genom jobbet. Privat isolerade jag mig. Till slut gick jag till min husläkare. Där fick jag inga svar och ingen hjälp, de hänvisade till mediciner som skulle hjälpa mot att jag var så låg. Instinktivt kändes det bara fel. Dessutom var de inte speciellt intresserade av att lyssna på mig. Jag pratade med min kollega igen. Ring de här sa han, och gav mig ett telefonnummer, de kanske kan hjälpa dig. Det var numret till Nämndemansgården. Efter telefonsamtalet gick det ganska fort, jag fick en tid för ett första samtal redan samma vecka.

När jag satt i det mötet och svarade på frågor, vem är du? Hur mår du? Hur mycket dricker du? Kändes det först lite irriterande. Men det kändes naturligt att prata om dessa ganska känsliga saker. Aldrig hade väl någon frågat hur mycket jag drack! Det som kom fram var att jag drack på ett riskabelt sätt och skulle behöva titta på det. Ett kortare program med fem träffar föreslogs.

Det som kom fram där var häpnadsväckande enkelt. Och samtidigt så svårt. Min sätt att dricka alkohol hade blivit dåligt för mig, fysiskt och psykiskt. När jag förstod hur mycket jag faktiskt drack och hur mycket över gränsen det var kändes det nästan overkligt. Jag drack ju inte mer än någon annan. Jag tog en vit period under och direkt efter programmet, skillnaden märktes redan efter 2 veckor. Jag märkte det framförallt då jag kom på mig med att skratta för första gången på länge.

Idag har jag förstått hur lätt det är att bara åka med på tåget, bara göra som alla gör, inte tänka så mycket på mig själv och mitt mående. Jag väljer bort en del situationer, jag håller lite koll på mitt drickande – jag vet var gränsen går nu. Och hör och häpna, jag har minst lika kul som innan och är betydligt piggare.