Personlig berättelse: Pontus 17 år, drogmissbruk

Jag kom mer eller mindre frivilligt till Idagården. Visst, det fanns ett LVU men det spelade egentligen ingen roll. Mitt liv var kaos och jag orkade inte mer. Jag kände mig lurad av alla, till och med av mina föräldrar. Alla vuxna ljög tyckte jag, men jag såg inte mina egna lögner. Mina polare var mest som jag och fast jag inte såg det då, så inser jag nu att det var drogerna som var i fokus.

En GPS till drogfrihet

Eftersom jag lärt mig att vuxna inte är att lita på så litade jag först inte på personalen på behandlingshemmet. Det tog lite tid för mig att börja förstå att alla vuxna inte är lika. Jag insåg också att alla inte håller på med droger. Personalen var tydliga, engagerade och ärliga och jag lärde mig så småningom att förstå att de visste vad de pratade om. De var som en gps som ledde oss mot drogfriheten och ett bättre mående. Drogmissbruket fick mig ju bara att må sämre.

Jag bytte drogmissbruket till att våga lita på andra

Min tid på Idagården har hjälpt mig att må bättre och jag har fått en chans att jobba med mig själv och inse att alla inte är onda. Idag tänker jag att alla människor har goda avsikter. Och jag tänker att jag också har det. Jag är ok och jag vill hålla mig drogfri för min egen skull.

Jag har lärt mig att rutiner är viktigt för mig och att jag kan be om hjälp. Idagården och de jag lärt känna där, både personal och andra ungdomar, är min andra familj. Det känns kärleksfullt och jag är hoppfull inför framtiden. Jag är evigt tacksam för att de räddat mitt liv.