Samsjuklighet – när beroende och andra psykiatriska tillstånd hänger ihop

Vad är samsjuklighet?

Samsjuklighet innebär att en person samtidigt har två eller flera sjukdomar eller hälsotillstånd. Inom beroendevården används begreppet ofta när någon har ett skadligt bruk eller beroende och samtidigt ett annat psykiatriskt tillstånd.

Det kan exempelvis handla om depression, ångestsyndrom eller ADHD. Även traumarelaterade besvär är vanliga bland personer med beroende.

Samsjuklighet kan se mycket olika ut. En person kan ha relativt lindriga symtom, medan en annan har flera diagnoser och behöver omfattande psykiatrisk och medicinsk behandling. Vården och stödet behöver därför anpassas efter varje persons förutsättningar och behov.

Vad kommer först – beroendet eller de andra problemen?

Det går inte alltid att svara på.

För vissa har problemen funnits långt innan beroendet. En person med stark ångest kan till exempel upptäcka att alkohol tillfälligt dämpar obehaget. För någon med ADHD kan alkohol eller droger bli ett sätt att försöka hantera rastlöshet, impulsivitet eller koncentrationssvårigheter. Det som till en början upplevs hjälpa kan med tiden utvecklas till ett beroende.

Men sambandet kan också gå åt andra hållet. Ett långvarigt beroende kan påverka relationer, arbete, ekonomi och hälsa. Skuld, skam och isolering kan bidra till ångest eller depressiva symtom. Alkohol och droger kan dessutom påverka det psykiska måendet och både orsaka och förstärka symtom.

I många fall påverkar problemen varandra så mycket att det inte går att dra en tydlig gräns mellan orsak och konsekvens.

Samsjuklighetsreformen ska få vården att hänga ihop

Att beroende och andra psykiatriska tillstånd hänger samman är inget nytt. Däremot har ansvaret för vård och stöd länge varit uppdelat mellan kommuner och regioner. Kommunerna har ansvarat för stora delar av insatserna vid skadligt bruk och beroende, medan regionerna har ansvarat för hälso- och sjukvård och psykiatri.

För personer som behöver hjälp med både ett beroende och andra psykiatriska tillstånd har uppdelningen kunnat leda till en splittrad vård. Personen kan behöva ha kontakt med flera olika verksamheter och riskerar i värsta fall att hamna mellan olika ansvarsområden.

Det är en av bakgrunderna till Samsjuklighetsutredningen och den reform som nu genomförs. Utredningen föreslog en genomgripande förändring av vården och stödet till personer med skadligt bruk eller beroende. Delar av förslagen har därefter beslutats och börjar gälla den 1 januari 2028.

Reformen innebär att regionerna får ansvar för vård och behandling vid skadligt bruk eller beroende. Vården ska organiseras så att den kan samordnas med behandling av andra psykiatriska tillstånd. Kommunerna behåller samtidigt ett viktigt ansvar för sociala stödinsatser, exempelvis stöd kring boende, sysselsättning, vardag och social situation.

Kommuner och regioner ska även gemensamt bedriva samordnade vård- och stödverksamheter för personer som har särskilda behov av samordnade insatser under längre tid på grund av en psykisk funktionsnedsättning.

I september 2026 publicerade Socialstyrelsen ett kunskapsstöd som beskriver vad som bör räknas som psykologisk och psykosocial behandling respektive sociala stödinsatser. Socialstyrelsen tar också fram ytterligare stöd för hur hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan arbeta mer samordnat inför reformen.

Olika problem kräver olika hjälp

Nämndemansgården arbetar redan i dag med att uppmärksamma samsjuklighet som en del av bedömningen och beroendebehandlingen. På internaten finns legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal och läkare är knutna till verksamheten. I behandlingen används flera olika metoder och insatserna anpassas efter klientens behov.

Men att ta hänsyn till samsjuklighet betyder inte att en och samma verksamhet kan eller ska behandla allt. Vid exempelvis svårare psykiatriska tillstånd eller behov av traumabehandling kan det krävas annan specialistvård. I vissa fall är problemen så komplexa att en annan typ av behandling behövs redan från början.

Det viktiga är att problemen uppmärksammas och inte behandlas som om de vore helt fristående från varandra. För den som lever med både beroende och andra psykiatriska tillstånd är det samma liv – även när hjälpen behöver komma från flera håll.

Varför behöver hjälpen hänga ihop?

Om en person använder alkohol för att hantera stark ångest räcker det inte alltid att enbart behandla beroendet. Personen kan också behöva utveckla andra sätt att hantera de känslor och situationer som tidigare har lett till att hen dricker.

Samtidigt kan det vara svårt att bedöma vissa psykiatriska symtom så länge alkohol eller droger påverkar måendet. Under beroendebehandlingen kan bilden förändras. Vissa symtom minskar eller försvinner, medan andra kvarstår och behöver utredas eller behandlas vidare.

Detsamma gäller exempelvis ADHD. Om någon använder alkohol eller droger för att försöka hantera rastlöshet, impulsivitet eller koncentrationssvårigheter behöver beroendet behandlas. Samtidigt kan personen behöva stöd och behandling för sin ADHD, exempelvis utredning, psykologisk behandling eller medicinering inom hälso- och sjukvården.

Alla insatser behöver inte ges av samma verksamhet. Däremot behöver de planeras och samordnas så att personen inte behöver vänta på hjälp med det ena problemet för att få hjälp med det andra.

Ångest och depressiva symtom kan minska under beroendebehandlingen

Ångest och depressiva symtom är vanliga bland personer som kommer till Nämndemansgården för behandling. Många skattar höga symtomnivåer när behandlingen inleds, även om de inte sedan tidigare har en psykiatrisk diagnos.

Därför följer Nämndemansgården sedan flera år inte bara klienternas alkohol- och droganvändning utan även deras psykiska mående. Bland annat används PHQ-9, som mäter depressiva symtom, och GAD-7, som mäter ångestsymtom.

Resultaten från 2025 visar en tydlig förändring. Vid behandlingsstart skattar en majoritet symtom över gränsvärdet för måttliga till svåra besvär. Vid behandlingens slut har de allra flesta skattningar sjunkit till under samma gränsvärde. PHQ-9 och GAD-7 är skattningsinstrument och resultaten innebär inte i sig att en psykiatrisk diagnos har ställts eller avskrivits. De visar däremot hur symtomen förändras under behandlingen.

Resultaten betyder inte heller att beroendebehandling ersätter behandling av depression eller ångestsyndrom. Däremot visar de hur nära problemen kan hänga samman. När alkohol eller droger inte längre används och personen utvecklar nya strategier för att hantera känslor och svåra situationer kan även ångest och depressiva symtom minska.

För vissa kvarstår besvär som behöver utredas eller behandlas vidare. En viktig del av behandlingen är därför att uppmärksamma dessa behov och hjälpa personen vidare till rätt vård och stöd.