Personlig berättelse: Anonym, spelberoende

Jag började spela på samma sätt som många andra. Lite roulette på krogen, poker med kompisarna och bolagsspel på jobbet. Inget överdrivet utan bara ett socialt tidsfördriv, ett sätt att utmana ödet och hoppas på ett extra tillskott. Det var när jag hittade spel på nätet som det började att accelerera. Att sitta hemma och ändå uppleva det som att sitta vid ett spelbord tillsammans med andra var en både konstig men samtidigt skön känsla. Upplevelsen av att vara i kontroll blandades med nya bekantskaper. Min flickvän under den här tiden betydde väldigt mycket för mig, vi var kära i varandra. Men det tog inte mer än ca tre månader efter att jag börjat hänga på online casinon innan det tog slut. Jag klarade inte av att vara den personen hon var kär i. Jag tappade intresset för det mesta i livet utom att spela.

Jag kommer väl ihåg första riktiga vinsten. Det var på poker. Jag vann drygt två månadslöner och känsla av att vara någon som lyckas med något tog mig med full styrka. Från det tillfället spelade jag varje dag, inte för så mycket men ofta, varje kväll och långt in på natten. Jag förlorade koncentrationsförmågan på jobbet av brist på sömn och det jag tänkte på mest under arbetsdagen var spelet som skulle komma på kvällen, vilken form och vilken strategi jag skulle ha. Poker eller inte? Hur skulle bordet se ut? Vilka skulle vara med? Pengarna jag vunnit tog slut på ett par veckor, jag vann lite grann då och då men förlusterna blev tyngre och tyngre. Mina kreditkort började tömmas och succesivt blev skulderna större och måendet sämre. Den ångesten som väcks av att förlora hundra tusen är mycket värre än något jag varit med om. Det skapar fullt fokus på att vinna tillbaks samma pengar och det enda sättet att göra det är att spela mer. Till slut tog det bara stopp. Alla resurser var tömda och min flickvän hade lämnat mig. Jag hade lånat pengar av alla jag kände och mina vänner och min familj orkade inte med mig längre. Katastrofen var ett faktum, det gick inte att leva på hoppet längre. När jag tog mod till mig och berättade för min chef hur illa det var ställt var det som en sten lämnade bröstet. Det som under mindre än ett år raserat mitt liv var mitt livs största hemlighet. Det hade blivit jag och spelandet mot världen. Världens sämsta relation, bara destruktivt.

Det tog inte mer än en vecka innan jag fick hjälp. Min arbetsplats var en fantastisk resurs och var ett stöd under hela min behandlingsperiod. Under 3 månader fick jag möjlighet att varje vecka djupdyka i spelberoendet och titta på det monster som skapats i mig. Jag fick även en chans att förlåta mig själv och gå vidare i livet, trots skulder och kraschade relationer. Jag är någon annan nu, jag är mig själv. Inte den personen som är besatt av pengar och avskärmar mig från andra, inte den personen som till varje pris måste vinna tillbaks något som jag förlorat. Jag är hyfsat nöjd med mig själv och mitt liv är meningsfullt igen.